Love

Vi är nära nu. Nära nära.
Vi ses, alltid. Allltid ses vi. Ofta ofta.
Och så en dag, puff så gick det över, allt det kära gick ur mig som luften går ur en trasig ballong.
Jag var tokig i min man, det var han och jag mot världen. Det bara gick över. Rann ur mig på en kväll, en kväll när vi hade varit nära nära i flera dagar. När jag hade min chans.
Trodde jag. För nu, nu är det tillbaka. Med lidelse och en enorm vilja av att vara rätt, rätt för henne.
Och då blir hon kär. Kär. I någon annan, så klart. Så klart.
Jag kan ta min lidelse och gå. Gå ifrån henne. Kyssa henne på kinden, tacka henne för det som varit och gå tillbaka till mitt liv.
Allt gör ont ont i mig. Jag ser ingen utväg. Livet är smärta. Kärleken är smärta.
Men jag har ingen rätt, ingen rätt att kräva det av henne jag själv aldrig kan ge.
Aldrig, jag kommer aldrig kunna ge mig själv. Aldrig.