Love

Jag vet inte hur det känns att blogga om detta, på ett sätt behöver jag en ventil där jag får ur mig alla tankar och känslor, samtidigt känns det som jag gör narr av mig själv och hela situationen.
Jag vet inte helt enkelt, vi får se hur det går.

Kram

Varför kan hon inte bara svara?

Jag gissar på att hon är upptagen med följande:

·          Drömma om mig och känna sig osäker på om hon vågar svara.

·          Jobba 20 timmars pass

·          Festar och är så bakis att datorskärmen utlöser allvarliga migränanfall

·          Hennes dator har kraschat

·          Hon är inte så ofta online

·          Hångla med sin flickvän

·          Inte det minsta intresse av mig eller att någonsin prata mer med mig

 
Jag ogillar, för att inte säga hatar de två sista alternativen. Nr 4 och 5 vet jag inte är sanna, jag har bevis.
Så då återstår att hon jobbar, festar, eller tänker på mig.

För all del hon kanske gör alla tre!

Jag vill hålla hennes hand och säga att hon är den vackraste jag någonsin sett.
Hålla hennes hand och be henne om trohet, få henne att avge löften hon aldrig kan hålla.
Håll hennes hand och be henne berätta allt om sig själv.
Se in i hennes ögon utan att behöva fundera på hur länge jag kan titta utan att det är för länge
(och då är det redan för länge)
Jag vill låta mitt pekfinger löpa över hennes överläpp och få känna hur den är precis så len som jag föreställt mig.
Jag vill att hon ska titta på mig, se in i mina ögon och säga att,
hon älskade mig först.

Jag skrev ner en del av alla de där drömmarna, fantasierna, tankarna om henne. Men sådant blir ju aldrig bra. Tankarna gör sig bäst i mitt huvud. Där de får vara perfekta, oförstörda Så fort man sätter ner de på pränt besudlar man dem. Förstör dem med vardagliga oviktiga viktigheter. Sådant som är av yttersta betydelse i verkligheten men är totalt betydelselösa i fantasin. Mina drömmar ska få vara utan det. De ska får gro i mitt inre, vara evigt unga och ständigt ombytliga.

 Det kommer inget meddelande, och jag börjar fundera på nästa steg. Hur lång tid ska det gå innan jag hör av mig igen? En vecka? Två? När är det ok att höra av sig igen utan att verka märklig? När? När? När? Nu?

Det kommer inget meddelande, bara att inse, slut färdigt, min relation till denna underbara människa varade på det privata planet i 4 dygn. Nu är det slut. Det kommer inget mera. Finito. Over. 4 dygn, patetiskt. Jag skickade ett meddelande, jag fick ett svar, jag svarade. Sedan dess tystnad! Knäpp tyst inte ett livstecken.

Jag läser meddelande 2847384 gånger per dag. Och NU, nu för 5 minuter sen inser jag att där inte är en enda fråga i svaret jag fick. Men jag svarade ändå. Korkat. Ingen fråga då är man inte intresserad av att fortsätta korrespondensen? Eller? Är det inte så? Vill du få ett svar på ditt svar så ställer du frågor?

Jag ställde en fråga i mitt svar på svaret jag fick. Inte en fråga man kan svara på med dock en fråga . En mening som avslutades med ett?

Jag är ett Pucko. Ett Pucko som är kär.

Ett Pucko som måste går och jobba även om jag bara vill sitta och uppdatera min facebook sida i hopp om svar!

Jag känner mig som 14!

Kan inte göra annat än dagdrömma och längta.

Vad jag längtar till kan jag dock inte svara på för det vet jag inte. Jag bara drömmer och vill. Vill allt, allt det där man vill är man är kär. Vara nära, ta på, skratta, prata hela nätterna och komma på hur mycket man har gemensamt, få vila mot en mage som guppar upp och ner och hoppar extra mycket när den skrattar åt allt underbart vi pratar om. Sex spelar inte någon stor roll i mina drömmar, det är viktigare att få vara nära, lyssna och lära känna.

Allt annat är som i en dimma och mina drömmar känns verkliga och livet som en pjäs. En pjäs där jag spelar en roll när jag går till jobbet, dricker kaffe, pratar med andra människor.

Trots att jag aldrig använt droger inbillar jag att det är så här abstinens känns.

Jag som inte ens varit beroende av nikotin hade kunnat bli stor konsument direkt. Ge mig allt, allt som kan ta bort denna känsla av att det kryper i kroppen på mig. Det kliar i mina ådror och jag kan inte göra något åt det. Bara vänta. Vänta på ett endaste litet meddelande som kan hålla mig lugn i två dagar till.
Ett, 1, litet meddelande.
Snälla.

Jag är kär, tror jag. Jag har nästan glömt hur man är då. Jag är gift, har en man, jobb, är trött på morgonen och äter för mycket socker för mitt eget bästa.

Eller jag åt för mycket socker för mitt eget bästa. Nu kan jag inte äta alls. Det är stop. Mat verkar inte längre spela någon roll. Förstår plötsligt inte hur det har kunnat spela så stor roll i mitt nästan 30 åriga liv. Helt oviktigt, hungern som kommer ibland går snabbt över.

Livet har ställts på sin spets, man, barn och hus är plötsligt inte lika intressant längre. Intressant men inte lika intressant som det var för en månad sedan.

Innan jag hade insett att jag satt mittemot vackra ögon och ett strålande leende. Innan alla mina tankar vandrade dit om och om och om igen. Till de ögonen, till det leendet!

Jag är kär.

Visst är man det när man uppdaterar sin facebook sida 2872348 gånger i minuten för att man hoppas hoppas att det ska stå ”Inbox 1” och där ska finnas ett fint fint underbart meddelande till bara mig.

Kär…